Kerstin Josefsson fick diagnosen typ 1-diabetes för 33 år sedan. Idag är Kerstin en aktiv pensionär som vid 73 års ålder inte drabbats av några följdsjukdomar. ”Jag är den typen av person som går in för allt till hundra procent. Det har jag haft stor nytta av när jag lärt mig hantera och leva med min diabetes”, berättar hon.
Kerstin var i 40-årsåldern när hon drabbades av typ 1-diabetes. Men det tog lång tid innan hon gick till läkaren.
– Det stämmer. När jag hade mått jättedåligt i ungefär ett halvår orkade jag dock inte längre och åkte in akut till sjukhuset här i Hudiksvall. Jag hade alla klassiska symtom på diabetes. Bland annat infektioner, jag drack kopiösa mängder vatten och rasade i vikt. Jag vägde till slut bara runt 40 kg. Men jag hade fram till då knappt hört talas om sjukdomen. Diabetes fanns inte i min värld, berättar hon.
Fick bra information om diabetes
Väl på sjukhuset fick Kerstin diagnosen typ 1-diabetes och hon fick ligga inne i 17 dagar. Hon hade väldigt svårt att ta in vad som hänt henne men blev väl omhändertagen på sjukhuset i Hudiksvall.
– Jag trodde först att jag blivit tokig och när jag började förstå vad det var jag hade fått så tänkte jag tankar som ”nu har jag ätit min sista chokladbit”. Allt blev som ett svart hål precis som många andra med diabetes beskriver. En anledning till det är att människor i allmänhet vet väldigt lite om sjukdomen, inte minst skillnaden mellan typ 1-diabetes och typ 2-diabetes.
– Men jag fick ett otroligt bra omhändertagande, något som man kanske inte har tid med i vården idag. Jag fick undervisning och information om sjukdomen och började också entusiastiskt läsa på och lära mig. Jag gjorde precis som läkare och sköterskor sa och som i alla andra sammanhang satsade jag 100 procent, berättar Kerstin.
Jag kan min diabetes väldigt bra
Kerstin tar minst 10 blodsockerprover varje dag. Det sker till exempel i samband med måltider men det gäller att ha kontroll i alla situationer. Ska hon exempelvis gå en längre promenad så behöver kontrollen vara extra noggrann och hon har alltid med sig druvsocker i fickan.
– Det fungerar inte alltid, ibland blir man sjuk. Det har nog alla som har diabetes upplevt. Men jag kan min sjukdom väldigt bra. Samtidigt är jag väldigt aktiv exempelvis inom pensionärsföreningar, vilket innebär att jag reser mycket under året. Jag reser också privat men har som grundregel att aldrig resa ensam. Skulle jag få ett sockerfall på hotellrummet så kanske jag inte vaknar. Man måste ha någon med sig som kan diabetes och vet vad det innebär, förklarar Kerstin.
Mycket dolt socker i maten
Efter att under den första tiden ha följt anvisningarna från sjukhuset till punkt och pricka började Kerstin försöka prova sig fram och ändra lite själv, exempelvis i sin kost, för att se hur blodsockret påverkas. Det har inneburit att hon helt tagit bort vissa ingredienser ur kosten.
– Ja, jag tror att man måste hitta sin egen väg med diabetes. Sedan några år tillbaka äter jag exempelvis ingenting som innehåller mjöl, eftersom jag upptäckte att jag mår mycket bättre av det. Sedan har jag enda sedan jag fick min diagnos tagit bort allt ”uppenbart socker” ur kosten, t.ex. godis och kakor. Men jag har mitt druvsocker, mjölk eller en övermogen banan till hands om jag får ett blodsockerfall, det är förstås väldigt viktigt.
– Problemet för såväl personer med diabetes som andra människor är att det finns så mycket dolt socker i maten. Det försvårar verkligen för många att hålla optimal blodsockerkontroll. Jag reglerar detta hela dagarna. Ibland med spruta, ibland med kosten, berättar Kerstin.
Diabetes utan följdsjukdomar
Kerstin Josefsson har lyckats med något så ovanligt som att klara sig från följdsjukdomar under alla de 33 år som hon levt med typ 1-diabetes. Hemligheten kanske är att hon verkligen gått in till 100 procent för att lära sig allt om sin sjukdom, att acceptera den och leva med den. Att behålla motivationen är också en viktig faktor. Något som blev svårt för Kerstin efter ungefär tre år med sjukdomen.
– Ja, jag gick igenom en rejäl livskris och då var det svårt med motivationen. Jag var i svårt chocktillstånd och fick ligga inne mycket på sjukhus. Men förutom den mörka perioden i mitt liv har jag lyckats bemästra min sjukdom på ett bra sätt.
– Idag träffar jag en läkare här i Hudiksvall ungefär en gång om året och en sjuksköterska lika ofta. Jag känner mig inte handikappad på grund av min diabetes. Jag lever ett aktivt och normalt liv.
Man måste inse att sjukdomen innebär att acceptera ett livsstilsbyte
Vad är viktigast att komma ihåg för den som fått diagnosen typ 1-diabetes?
– Man måste inse att sjukdomen innebär att acceptera ett livsstilsbyte. Det har jag gjort fullt ut och och det har säkert bidragit till att jag sluppit följdsjukdomar. Jag minns att jag sa till min läkare för alla dessa år sedan att jag minsann inte tänkte ha några följdsjukdomar. Han trodde mig faktiskt, och så har det också varit sedan dess. Nu är det fortsatt full fart som gäller, man vet aldrig vad som händer imorgon, säger Kerstin Josefsson.
Text: Mats Holmström
Fotograf: Calle Högström
Mer om diabetes på Hjärta för vården
Tobias Perdahl hjälper personer med typ 1-diabetes och typ 2-diabetes
Peter Jihde vill hjälpa andra som har diabetes