Hej, under våren kommer jag att gästblogga här på Hjärta för vården och mina inlägg kommer på olika sätt inrikta sig på ett liv med allergi. Jag hoppas att ni kan hitta något som kan komma att inspirera er till ett liv där allergin inte tar över hela showen utan enbart finns med i bakgrunden.
Vem är då jag som skriver detta? Jo, jag heter Emmie och är 25 år och kommer från Karlskrona. Mitt liv delar jag tillsammans med min man och vår underbara son, som snart fyller 1 år. Vi bor i de småländska skogarna och lever livet helt enkelt.
Under min tid som gästbloggare kommer jag också att prova på Medichecks Allergiklinik. Jag är extremt spänd på att få dela med mig av mitt intryck av specialisterna och hur det är att vara medlem på Allergikliniken. Mer om det kommer i ett senare inlägg men nu tänkte jag gå in mer på min bakgrund och min historia.
Under mina 25 år har jag fått möta en hel del situationer med min allergi i fokus som jag inte önskar någon egentligen skulle behöva uppleva. Det har varit tufft en del dagar och viljan att fortsätta har varit svårfunnen ibland. Men jag skulle heller aldrig velat missa dem. För utan de jobbiga perioderna i mitt liv hade jag aldrig kunnat sitta här idag och se på mina allergier på det sättet jag gör nu.
I skolan blev jag klassad som ”allergitjejen” eller ”nöttjejen”
Min allergiresa började redan när jag var lite över året och min första dokumenterade födoämnesallergi blev jordnötter. Efter detta fortsatte allergierna att trilla in titt som tätt och allergilista växte sig längre och längre för varje år. När jag fyllde 14 år hade jag över 20 födoämnesallergier och jag skulle snart få uppleva en väldigt svår period i mitt liv. Ni som har en eller flera allergier kan säkert känna igen er när jag säger att när man är 14 år, vill man bara passa in i mängden. Man vill inte sticka ut som konstig, besvärlig eller sjuk. Men det gjorde jag.
I skolan blev jag klassad som ”allergitjejen” eller ”nöttjejen”. Rykten spred sig till och med till andra skolor i Karlskrona och namnet ”nöttjejen” blev välbekant bland tonåringarna. Men ingen visste vem “nöttjejen var, ingen visste hennes riktiga namn.
Jag började också glömma bort mitt namn och jag började förknippa mig själv med ”nöttjejen”. Det blev min identitet. Den jag trodde att jag var. Tjejen som åkte ambulans, hon som trillade ihop under luciatåget inför en fullsatt aula, tjejen som inte passade in bland de andra. Jag lät min allergi ta över hela mitt liv.
Min allergi blev under min tonårsperiod extremt jobbig att leva med. På grund av min allergi fick jag byta skola inför nionde klass, då skolan inte kunde förhindra de andra barnen att äta nötter, jordnötter och solrosfrön under skoltid. De gjorde sig av med “problemet” helt enkelt.
Jag litade inte på någon. Inte ens på mig själv. Min allergi tog över min kropp och min identitet.
Under mitt första år på gymnasiet kom tvångstankarna och tvångshandlingarna sög sig fast. Jag litade inte på någon. Inte ens på mig själv. Min allergi tog över min kropp och min identitet. Till slut mådde jag så dåligt att jag inte åt något som jag själv inte hade övervakat medans det lagades till. Jag läste på innehållsförteckningarna minst 50 gånger innan jag eventuellt vågade äta och ångesten och paniken var alltid närvarande. Jag fick börja på BUP, Barn och Ungdomspsykiatrin. Jag var nu 16 år.
Till slut kunde jag äta en bit kladdkaka som min psykolog köpt, utan att själv läsa på innehållsförteckningen. Jag var fri från “nöttjejen”.
Kontakten på BUP utmanade mig, mina föräldrar utmanade mig på hemmaplan på min psykologs uppmaning. Jag tyckte att livet inte skulle behöva vara såhär svårt. Det gick till och med så långt att jag fick dödstankar och dödsångest varje gång jag skulle äta.
I ett års tid gick jag på BUP en gång i veckan och utmanade mig själv och min allergi hela tiden. För varje vecka som gick kunde jag se framsteg. Allergin började backa undan lite och mer av den riktiga Emmie började märkas igen. Till slut kunde jag äta en bit kladdkaka som min psykolog köpt, utan att själv läsa på innehållsförteckningen. Jag kunde alltså släppa kontrollen och lita på andra människor igen utan en panik och rädsla att dö. Jag var fri från “nöttjejen”.
Min skoltid var inte lätt, jag blev mobbad för en sjukdom jag inte kunde rå för att jag hade. Och jag hade önskat så här i efterhand att jag hade vågat söka hjälp tidigare än vad jag gjorde. Att jag hade vågat visa hur dåligt jag mådde för mina föräldrar i mina tankar om min allergi.
Men idag när jag sitter här och skriver, är jag glad över att jag tog mig igenom det. Att jag sökte hjälp tillslut. Jag uppmanar alla att göra det om de känner att allergin tar för mycket plats och oro i vardagen.
Mitt liv idag styrs inte av min allergi utan jag väljer att leva fullt ut, utan begränsningar och rädsla för en allergisk reaktion. Jag vet med mig att många av mina allergier kan i värsta fall leda till väldigt akuta situationer men jag låter inte det stoppa mig i förväg. Jag väljer idag att informera samhället när okunskap uppstår, så att de kan anpassa sig efter mig i stället för tvärtom. Jag väljer att inte vara min sjukdom.
Om någon vecka är jag tillbaka med ett nytt inlägg. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa min tid här på Hjärta för vården.
/Emmie
Har du en intressant historia att berätta?
Vill du gästblogga på Hjärta för vården? Skicka gärna ett mail till: support(a)medicheck.se så kontaktar vi dig.