Anne Carlsson – Min dröm om primärvården

”Voffor är det på detta viset?” som rumpnissarna säger i Ronja Rövardotter. Eller som min fråga lyder: hur kunde det bli så här? ”Voffor” får jag sitta i timmar för att komma fram till sjukvården på telefon? Voffor får jag inte lista mig hos en specifik doktor? Ja, frågorna är många men den viktigaste är: Vem är sjukvården egentligen till för när hindren är så många? Jag kan heller inte tro att detta är ett tillfredsställande tillstånd för de som arbetar i sjukvården.

Fler frågor: Voffor tar det i genomsnitt sju år att få diagnosen ankyloserande spondylit? Voffor får jag bara gå till fysioterapeuten tio gånger? Voffor kan jag inte diskutera både mitt knä och mitt öra vid samma läkartid? Voffor kan jag inte boka tider via nätet? Voffor i hela friden är våra mottagningar öppna på vardagar mellan åtta och fem när det flesta som ska besöka vården arbetar?

För min del är jag inte intresserad av begrepp som ”patient- eller personcentrerad vård”, ”patienten i centrum” eller andra begrepp om de inte betyder något i verkligheten. Jag vill inte hamna i de organisatoriska mellanrummen, det vill säga mellan olika specialiteter, professioner och vårdgivare. Jag vill heller inte bli behandlad som man eller kvinna. Jag vill bli behandlad som en människa och då utifrån att alla människor är unika.

Det vill säga, jag vill få tillgång till god vård och behandling när jag anser att jag är i behov av sjukvård. Nu kommer någon att säga – då blir det ojämlikt eftersom många söker sjukvård i onödan. Ett uttryck som gör mig oerhört upprörd. Jag tror att de som söker sjukvård upplever att de har ett behov. Jag tror inte att någon med möda och besvär bokar en tid och betalar för ett besök för att han eller hon vill vara elaka mot vården. Det är i så fall upp till professionen att berätta för patienten att de inte kan finna något medicinsk fel.

Jag vill också få möjlighet att vara delaktig i min egen vård och jag vill kunna läsa journalen via nätet, vilket heller inte är en självklarhet idag. Jag kan absolut inte förstå resonemanget att detta kan vara till skada för mig. Jag besöker sjukvården, jag vet vilka problem jag har och jag vill att den som behandlar mig diskuterar eventuella åtgärder med mig. Att kunna läsa journalen osignerad via nätet ska vara en möjlighet för den som vill och kan, det är ingen skyldighet.

Jag vill kunna boka mina besökstider via nätet. Jag vill prata med min doktor via ett videosamtal istället för att komma på besök. Jag vill få möjlighet att via min mobil ta ett kort på mina svullna fötter och skicka bilden direkt till doktorn. Jag vill ha ett visuellt träningsprogram från min fysioterapeut där denne har beskrivit min anpassade träning.

Efter denna klagovisa kan man undra om det inte finns något som är bra i sjukvården?

Jo, vi har en fantastisk sjukvård med välutbildad personal, hög teknisk standard, tillgång till verkningsfulla läkemedel. Allt med en gemensam finansiering. En sjukvård som vi tillsammans ska utveckla och förbättra ännu mer.

Min dröm är att vi inom en snar framtid utbildar och anställer ytterligare minst 1500 fler specialister i allmänmedicin.

Min dröm är att när en person ringer till vårdcentralen ska han eller hon kunna säga – äntligen har jag fått möjlighet att komma till en specialist. Denne specialist ska vara just en specialist i allmänmedicin.

Min dröm är att fysioterapeuterna ska få ökad delegation som innebär att de utan att fråga doktorn exempelvis kan remittera om så behövs.

Min dröm är att allmänläkaren som bedömt att jag ska röntgas även får möjlighet att bestämma när.

Min dröm är att de organisatoriska mellanrummen försvinner genom att sjukvården organiseras utifrån patientens och inte organisationens, behov.

Min dröm är att våra politiker slutar att detaljstyra.

Min dröm är att vårdens profession ska få möjlighet att tillsammans med mig bestämma vad som är mitt medicinska behov och bestämma när och var det behovet ska tillfredsställas.

Min dröm är att jag ska få mina sjukvårdsbehov tillfredsställda i så stor utsträckning som möjligt vid samma tillfälle.

Min dröm är att allmänmedicinen och andra specialister samarbetar om min vård.

Min dröm är att mina journaler ska kunna tillgängliggöras för alla mina vårdgivare.

Ett exempel på hur det faktiskt kan fungera

Jag hör helt plötsligt inte med ett öra. Vårdgivaren ger mig en tid inom 14 dagar. Vid läkarbesöket säger doktorn att det ser konstigt ut så han/hon måste remittera mig till en magnetröntgen. Som något frustrerad patient inser jag att det tar många veckor att få en sådan undersökning. Vad händer då? Jo, jag får besked om att jag ska gå till en annan våning i byggnaden, röntgas och därefter komma tillbaka till väntrummet.

Jag genomgår min magnetröntgen och går tillbaka. Doktorn tittar återigen i mitt öra och vill för säkerhets skull ta en odling också. Därefter ges jag som är patient i uppdrag att lämna odlingsröret till laboratoriet och återigen gå till väntrummet. Jag blir inropad en tredje gång och får besked om att jag måste operera in ett rör i örat. Jag utgår ifrån att det inte går att lösa samma dag. Men döm om min förvåning när jag får veta att det ska göras direkt. En halvtimme senare är röret inopererat.

Detta är ingen vision eller dröm, det har verkligen hänt. För min del tog det tre timmar och jag fick hela problemet löst vid ett och samma tillfälle, trots att jag aldrig besökt vårdgivaren förut.

Jag vill avslutningsvis fortsätta min inledande frågeställning med – Voffor är det INTE på detta viset? Jag konstaterar att vi alla måste samarbeta mot samma mål – en friskare befolkning!

Text: Anne Carlsson
Foto: Lena Dahlström